Möjligheternas rum, om Annika Johanssons måleri

Annika Johansson beskriver sina målningar som plattformar för egna minnen och hågkomster. Osorterat och på infall porträtteras olika slags reminiscenser som här får finna sig i nya konstellationer. Det är inte så viktigt var de kommer ifrån, nu får de nya betydelser. Glimtar av angränsande rum, en under eller övervåning återkommer i målningarna. I dessa salar bjuds vi som betraktare att röra oss fritt. Vi finner målningar lutandes mot väggar eller trappräcken, till synes lätta att flytta runt som de ännu inte hittat sin särskilda plats. Några av dessa är grunderade men omålade och har en stämning som pockar på vår nyfikenhet. I den vita ytan finns en rumslighet som lockar till att som Alice i Underlandet kliva ut i det okända. Alla möjligheter står öppna när vi ännu inte vet.

Här i möjligheternas rum känner jag Annika Johanssons nerv. Målningarnas suggestion bärs av ljuset och lusten till det måleriska mediets specifika berättarförmåga. Annika Johansson har länge arbetat med likartade teman och med åren har hon utvecklat en skicklig förmåga att förmedla känslor och stämningar som ibland går på tvärs mot det återgivna motivet. Ytornas beskaffenhet utmanar lekfullt våra föreställningar. Fantasin lockas igång av måleriets lätthet, av spelet mellan ljust mot mörkt, lasyrer mot fet färg. En gravid kvinna målas som ett fotografiskt negativ, sin egen skuggbild. Vad måste vi hålla borta för att vara dem vi är? Speglingar i golv antyder hisnande bråddjup, kan man verkligen beträda dem? Själva poängen är kanske att om vi inte vågar så får vi heller aldrig veta. Genom att så tillitsfullt lita på måleriets bärkraft inspirerar Annika Johansson oss att i det egna livet våga ge sig hän.

Lotta Mossum, konstnär och projektledare på Statens Konstråd